På Södra Latin är det rave för hela slanten som gäller. De flesta ser inte riktigt kloka ut men sen finns det ju dem som faktiskt klarar av att lysa upp aulan på ett bra sätt som inte inkluderar neonrosa skinnbyxor och kritvitt hår.
Det hela börjar med att ungdomarna lyssnar på rave. Det är åttiotalet som talar, eller snarare viskar för de flesta som plötsligt fått ett nyfunnet intresse för musikstilen har inte ens upplevt decenniet. Man börjar måla tjocka lager av glitterskugga på ögonen, färga håret i lysande vitt och bubbelgumsrosa och trä på dussintals plastarmband i neonfärger på handlederna för att synas bäst på skogsravet.
Karl Lagerfeld tittar på ungdomarna. Karl Lagerfeld lyssnar på deras musik. På den kommande visningen blir modellerna på Chanelvisningen fotograferade i lysande organzakjolar, neonrosa naglar och väskklassikern 2,55 är plötsligt i en bländande ljus, kleinblå nyans.
Designerskolan Central St Martins skickar ut sina trendkänsliga designers som lyser starkt på stjärnhimlen. Christopher Kane visar neonfärgade klänningar med spets och dragkedjor. Giles Deacon och Gareth Pugh avslutar sina visningar med att gå ut på podiet i slutet av kollektionen i tröjor med starka neontryckta budskap riktade åt varandra.
Trycken dyker upp på modebloggarna och strax därefter i butikskedjorna. Hemma i Sverige målar vi naglarna i neonrosa och hyllar den genomskinliga plastväskan. I en skog i Göteborg dunkar musiken och festen pågår natten lång. Det innebär skandaler. Uppmärksamhet. Kontroversiella frågor. Och det är oundvikligt – trenden har nått ända fram.
Näringskedjan är sluten. Åttiotalstrenden har nått sin höjdpunkt – utan att ha blivit uttjatad, den är snarare ännu färsk. Marknadsföringen har skett på det bästa möjliga sättet, genom att låta trenden växa fram av sig själv, att låta den nå folket innan tidningarna. Den har nått oss omedvetet genom att lämna ett avtryck som man inte minns men ändå påverkas av. Och plötsligt känns plastväska och neonrosa naglar inte alls åttiotal – det är så 2000-tal det kan bli.
Are you brave enough to rave?
223 Comments
Ängla
30/06/2007 at 3:40 pmNeon är kul. Techno och/eller rave, vad man väljer att kalla det.
Malin
29/06/2007 at 11:16 pmOoh, starka färger! Det gillar jag!
Nathalie
29/06/2007 at 5:45 pmJag ska bara meddela att tavlan kommit fram till mig nu och den är jättefin! :) Nu ska jag bara hitta en bra plats att hänga den på!
Victoria
29/06/2007 at 5:19 pmSnacka om ögongodis! Ett högt “Ja tack!” till den gula t-shirten och det turkosfärgade bältet! Wow. I praktiken skulle jag dock vara noga med att kombinera den här typen av extrema färger med mycket svart. ^^
Linnea
29/06/2007 at 4:20 pmJag kanske låter väldigt anti nu, men jag ogillar rave starkt. Det är verkligen inte min stil och jag tycker inte att den klär så många.
Amanda
29/06/2007 at 3:27 pmNej, sånt vågar man sig inte på, jag tillhör nog de fega vad gäller att byta stil! =)
Stina
29/06/2007 at 3:27 pmNär jag tänker på rave tänker jag snarare på 1995, Prodigy och Docklands. Jag tycker nu rave kan vara rätt coolt, men det är verkligen inte min stil. Lite neonrosa på sin höjd då. :)
G. Camilla
29/06/2007 at 1:43 pmSkitbra!!
Men jag tillhör nog den fega kategorin;)
kram
OlleP
29/06/2007 at 1:35 pmrave för den fege =)
Sanna
29/06/2007 at 1:02 pmJag skulle ta Rave för den fega :*
Lina
29/06/2007 at 12:45 pmOtroligt bra skrivet!:) Go girl!
Marie
29/06/2007 at 12:44 pmvad ballt ju, alla sakerna är fula men du har gjort dom snygga och balla!!
Blair
29/06/2007 at 12:28 pmJag skulle ta Rave för den fega. Men jag skulle även ta den fina Chanel väskan, färgen skriker sommar.
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa
Anonymous
29/06/2007 at 12:14 pmaaaaaaa